Tiden går fort. Idag är det hela 10 är sedan min älskade pappa somnade in:'( kommer ihåg det som om det var igår mormor berättade för mig ochin syster vad som hade hänt. Fattade på en gång hon började prata vad som hade hänt. Hon berättade allt hon viste för oss om hur det hade gått till.
Det var den 10 november 2002, det var fars dag den dagen det året. Klockan var strax efter 8 på morgonen när telefonen ringer hemma hos mamma, (Jag och syrran sov hos mormor) det är pappas läkare från Östra Sjukhuset i telefonen när mamma svarar. Pappa låg inlagd. Läkaren berättar för mamma att hon måste skynda sig in till sjukhuset för pappa bara ligger och skriker i smärtor och ropar mammas namn. Mamma blir livrädd och anar vad som håller på att hända. Mamma ringer till morfar och ber honom hämta henne då hon inte vågade köra själv. Strax efter 9 kommer mamma in till pappa. Hon tar honom i sin famn och håller om honom. 4 minuter får dom tillsammans innan han somnar in. Sköterskan i rummet öppnar fönstret. En del påstår att man ska göra det när någon dör för att släppa ut själen. Han hade skrikit så av smärtor för att mjälten spruckit. Tyvärr dog min älskade pappa i smärtor. Hade önskat att efter all den smärta han gått igenom å0t han åtminstone kunde få somna in i lugn och ro utan smärta. Men nej.
Pappa hade legat inne på sjukhuset ett tag men kommer inte ihåg exakt hur många dagar det var. Oavsett pratade jag alltid med han i telefonen på kvällen innan jag skulle sova för att säga god natt. Jag kommer så väl ihåg kvällen den 9:de november när jag pratade med han innan jag la mig. Han lät väldigt pigg och kry i rösten. Han frågade vad jag gjort under dagen och hur allt va. Kommer ihåg att jag hade ett leende på läpparna under hela samtalet. Det sista jag fick säga till min pappa va: "God natt, sov gott, dröm sött jag älskar dig"
Att veta att jag fick säga att jag älskade honom det sista jag sa är en väldigt lättnande känsla.
Pappa hade vart sjuk ganska länge i cancer. Han hade cancer i ljymfkörtlarna i hela kroppen. Det började med en knöl i ena armhålan som bara blev större och större. Tillslut skickade mamma han till sjukhuset. Läkarna sa då när dom kom från till att det var cancer att: "hade du kommit in senare, då hade vi inte kunnat göra någonting alls"
Jag kommer ihåg att dom sa i januari/februari 2002 att han skulle bli frisk till sin födelsedag (15 juni). Pappa blev aldrig bättre och dom fick aldrig bort hans cancer. Han åkte in och ut på sjukhuset. Men han vägrade ligga inne länge. Han sa alltid: "jag måste hem och ta hand om mina barn". Det berättade min ena farbror att han sagt:') jag fattade aldrig då hur sjuk han egentligen var! Han visade ju aldrig för oss hur dåligt han mådde! Min farbror berättade även att pappa egentligen skulle legat inne på sjukhus otroligt mycket mer än det han gjorde, men han vägrade på grund av oss barn. Tänk vad han gjorde för oss barn! Jag önskar att min son skulle få träffa min pappa. Han hade kunnat lära honom allt möjligt! Åh gud vad stolt min pappa hade vart över mig om han sett hur långt jag kommit i livet. Vet att han alltid finns där vid min sida och i hjärtat, men ändå inte samma sak! När jag tittar min son i ögonen ser jag lite av min pappa.
Saknaden av pappa är obeskrivligt stor. Jag älskar dig pappa över allt annat tillsammans med min son. Vila i frid Allan Green <3